Onsdag den 27:e juni vaknade jag med en klump i magen och en skamlig känsla i kroppen. Jag skulle på mitt första möte på ABC. Det har knappt gått en månad sedan jag öppnade upp mig och delade med mig av det här på bloggen och alla fick reda på det. Och redan efter några dagar var ett möte bokat och allt skulle redas ut. Jag tycker att det går för fort fram och det gör mig väldigt fundersam på allt, nästintill osäker... Vägen från mitt hus och till mottagningen var jobbig, jag har nog aldrig haft så många tankar i mitt huvud någonsin. Tanken om att jag skulle sätta mig ner i ett rum och prata om MIG själv med en främmande människa. Varför ska jag dela med mig av mina tankar och lägga över det till någon annan? När jag ändå har gått runt med dessa tankar i tre år så kan jag lika väl fortsätta. Jag står här idag och har kämpat på min egen hand. Jag förstår heller inte hur de ska kunna "hjälpa" mig att ta mig ur det här.
Just nu sitter jag i samma väntrum och väntar återigen på mottagningen för ett andra möte. En vecka senare. Sedan första mötet har jag tänkt mycket kring varför ja ens tar mig till dessa möten? Det känns fel och jag vet inte riktigt om jag vill det här. Ärligt talat tycker jag bara att det blir värre och hur det blir det vet jag inte, för jag vet ingenting just nu. Precis nu när jag skriver det här är klockan slagen 13:00 och personen jag ska träffa kommer snart att hämta upp mig i väntrummet. Jag får helt enkelt se hur det går den här gången... Egentligen vill jag bara resa mig upp och gå här ifrån för jag känner mig inte hemma här. Jag vill inte känna skam att komma hit, men jag gör det. Att jag ska gå till mottagningen på ABC känns inte som jag. Det är inte Alice. Nästan så jag tycker det är pinsamt att dela med mig av det här inlägget, helt ärligt.
A M
