JAG VILLE SPRINGA DÄR IFRÅN

Som ett tungt tryck på bröstet. Att öppna sig. Berätta allt. Är emot viljan. Finns viljan? Finns tiden? Ärligt talat så finns det ingen vilja eller tid. Jag ser ingen bättre framtid ifall jag går på dessa möten. Viljan är inte där och tiden är knapp. Det jag talar om är mina möten på ABC. Imorse hade jag en tid klockan 8. Gårkvällen var extrem jobbig och jag ville omedvetet försova mig för att slippa gå dit. När jag väl var på plats och pratade med hen på kliniken blev jag alldeles tom. Mina svar på alla frågor lyder "jag vet inte". För jag vet inte. Jag vet inte hur jag mår, jag vet inte hur jag vill "fixa" det här, jag vet inte vad jag vill och jag vet inget. Det bara är så. Och det är en av anledningarna till att jag inte tycker att dessa möten är meningsfulla. Hur ska ABC lyckas att förändra mina tankar som jag har haft i tre år? Hur ska de helt plötsligt bara försvinna? Mina tankar är redan en vana.

I början av mötet gick vi igenom mina svar på alla frågor och test som jag har gjort under tidigare träffar. Just för att de ska veta hur jag "ligger till" och hur man ska behandla mig. På papper står det att jag har en ätstörning, depression och tvångssyndrom etc. Enligt mig finns det ingen ätstörning, jag säger att jag har en annan syn på mat än andra, that's it. Jag fick en fråga hur jag vill gå vidare, och hur jag vill behandla min "ätstörning". Det var då det blev som värst. Vadå behandling? Tänkte jag. Och vadå ätstörning? Jag fick panik och ville inget annat än att springa där ifrån. Innan jag ens klev innanför dörren ville jag vända och gå hem. Och i bilen dit bet jag mig i läppen för att inte börja gråta ännu en gång.

Det är också en av anledningarna som gör att jag inte vill gå på mötena: jag mår sämre på något sätt. Det får mig att tänka mer än vad jag redan gör. Samtidigt som jag skriver ner alla mina tankar här på bloggen så vet någon liten del av mig att ABC har hjälpt många, och att det kan hjälpa mig om jag vill. Men som sagt vet jag inte om det är rätt tid i mitt liv just nu, för jag kan inte hitta den där viljan som krävs.

Även om folk säger till mig att jag har varit modig och duktig som har tagit det här stora steget och delat med mig, så måste de samtidigt förstå att man helt plötsligt inte kan ändra på allt med detsamma. Det tar tid. Jag har aldrig riktigt öppnat upp mig för någon på det här sättet eller delat med mig av mina tankar tidigare. I tre år har jag haft allt för mig själv. Och nu helt plötsligt sitter jag med en främmande människa som jag har träffat tre gånger och berättar i princip ALLT. Någon förståelse om att det är jobbigt finns det väl? Att jag lägger alla korten på bordet är jobbigt. Dagens möte kändes helt hopplöst och meningslöst. Har ni där ute några tips eller något annat som ni vill säga får ni hemskt gärna kommentera eller skriva till mig. För just nu vet jag ingenting. Helt tom.

A M

<3

  • Postad i: Tankar

Gillar